Nu är jag FRIIII!

283 timmars påsklov väntar! (om jag kommer ihåg rätt...)

Idag har jag väntat mkt. På bussar, och i skolan. När jag gått omkring och letat praktikplats ett tag gick jag hem, för att upptäcka att mina nycklar låg i huset - inte i min ficka. I väskan låg min mobil, men tyvärr var den urladdad. Så, där satt jag i kanske 10 minuter innan jag insåg att ingen skulle komma hem på ett par timmar.

Jag åkte till en släktings hus i närheten när jag började bli hungrig och kall. Men när jag kom dit upptäckte jag att släktingen inte var hemma. Jag satt utanför huset, i jag vet inte hur länge (jag hade ingen klocka...). Jag väntade på att släktingen skulle komma hem från affären, eller vad den nu kunde befinna sig.

Denne kom inte, så jag åkte hem igen. Jag satte mig på trappan och drog ut armarna från jackan så att de låg intill kroppen så att det skulle bli varmare. Det gick inte så bra och jag började bli ordentligt hungrig. Medan jag satt där funderade jag på hur jobbigt det måste vara att vara hemlös - att inte ha någonstans att komma in och värma sig. Det måte vara hemskt, särskilt på vintern. JAg blev iallafall utelåst i bara tre timmar på våren.

KRAM!

Jiho! Nu är det klart, VIKTORIA HELGESSON ÄR I VM-FINAL! Så skönt! Heja Vickan!

Tittade på konståkningen samtidigt som jag tränade WiiFit+ när jag plötsligt såg henne åka ut på isen. Jag visste inte att hon skulle tävla, å jag blev glatt överraskad.

Heja Adrian Schultheiss! Tack vare dig får Sverige ha TVÅ åkare i nästa VM! Så kul! DÅ kommer nog Kristoffer Berntsson också med!

Han genomförde sitt program helt felfritt (tror jag) och klarade kvadruppeln galant! WOOOOOHO!!!!! Så häääärligt altså!

Hehe, lite kul att jag sa "hej" till honom förr-förra måndagen... Han tränar i samma hus som jag då.

KRAM!

Nu har några av mina kompisar tagit reda på att jag bloggar... De har inte vetat om det innan, vilket är lite sjukt, eftersom jag bloggat i över ett år.

De vet inte bloggnamnet (än så länge), men söker de i fem minuter kommer de hitta den direkt och fatta att det är jag som är bloggaren.

Jag vet inte om jag vill att de skall hitta den. Lite av grejen med denna bloggen är att jag kan vara anonym och skriva vad jag tycker utan att massa jag känner skall lägga sig i.

Jag står ju för allt jag skriver, såklart. Men det kan vara bra att ha ett ställe där man kan skriva av sig, där ingen kan se mig, där jag får vara en onödig rätt-stavare om jag vill, där ingen bryr sig om det.

Faktum är att denna bloggen jag gjort (efter tiden med gsm-bloggen) har gjort mig mer öppen. Nu har jag kunnat blogga av mig lite och tagit reda på 'vem jag är' lite mera. Det låter ju helknäppt, det ser väl jag med, men det är sant. Jag kan lite mera se var jag är i mina resonemang och tankar när jag får det i skrift.

Jag vet inte om jag vill att vänner skall hitta mig här. Kanske tycker de jag är konstig. Inte för att jag bryr mig. Jo, det gör jag visst. Jag önskar bara att jag inte var så fast i folks uppfattningar om mig. Men utan den 'vem-tror-folk-att-jag-är-känslan' hade jag kanske inte haft några vänner alls. Det hade varit hemskt. Riktigt hemskt. Jag gillar dem så mycket!

De flesta tycker nog att jag är... Jag vet inte. Ingen aning faktiskt. Skulle vara skönt att få deras tankar i text med ^^) Nej, jag bara skojade.

OM DU SOM SITTER DÄR VID DATORN KÄNNER MIG, SÄG TILL SÅ JAG VET ATT DU VET!!!

Kramar från prinsessan!

Mm, det är titeln på min omröstning. Lite kul att se vad ni tror nu när ni inte vet hur jag ser ut, utan bara går på det jag skriver.

Nu har 100% röstat på att jag är 22 år. Totalt har 1 person röstat, haha. Kom igen nu då! Klicka och gissa, NU!

Edit: Nu är det 50/50. En peron har röstat på att jag är 5 år :)

Till Helena!: Aa, skall kolla din blogg :)

Kom just hem från konståkningen. Jag var så trött idag. Jag orkade bara inte med en tränare som kallar en för "bajskorven", gör pruttljud med händerna och skrattade när vi föll. Men, det är väl bra att ha det så på en söndag kväll. Så man längtar till diciplinen i skolan...

Kram

Skall blogga lite om vad jag gjort idag.

Jag var lite seg på morgonen och hittade inte en viss tröja, så jag missade bussen och var tvungen att springa till skolan istället. Men, som tur var hann jag.

Efter en lektion som inte var i klasrummet gick jag dit för att lämna väskan. Då får jag se att det står på tavlan: "VACCINATION IDAG FÖR DE SOM INTE GJORDE I FÖRRA MÅNADEN!"

Jag tog inte förra månaden. Jag skulle göra det IDAG!!! IIIIIHH! Snacka om att jag blev rädd! Genast började jag må illa och var tvungen att sätta mig ner. Det visade sig att skölsköterskan hade dykt upp i klassrummet dagen innan och frågat vilka som skulle vaccineras. Jag var då i ett annat rum och experimenterade, ovetande om vad som pågick. Därför hade inte jag lämnat in lappen. Efter några lektioner var jag och en till tjej (en väldigt bra kompis) till skolsköterskan. Det där väntrummet gör mig svimfärdig... Jag satt där, svettades otroligt mkt och bad en stilla bön. Efter ett tag kom hon ut. Vid det laget satt jag redan och storgrät. Min vän gick först.

Efter väldigt kort (?) tid kom skolsköterskan ut. Jag började gråta ännu mera. Det var inte så konstigt, för jag har alltid varit rädd för henne. Hon satte sig bredvid mig. Hon började fråga vilken hand jag skrev med och jag förstod att hon inte ville att jag skulle vara i det hemska rummet för länge. Det var var jag trodde, altså. Jag ansträngde mig för att inte springa ut i den kalla luften utanför.

Under några sekunder hände mycket. Hon tog fram sin hand om tidigare varit gömd bakom ryggen - handen med sprutan i.

- Det är bäst att vi gör detta fort nu, sa hon och tog ett stadigt tag om min arm. Jag ryckte genast bort den och lyckades som tur var komma loss. Jag sprang upp ur soffan där jag suttit och backade sakta. Jag övervägde seiöst att springa därifrån denna gången. Men, vart skulle jag springa? Jag kunde inte gömma mig... Jag försökte verkligen se arg ut, men det var lite svårt när man knappt såg något genom tårarna.

Skolsköterskan såg besviken ut. Hennes ansikte skrek utan ord att hon var trött, besviken över att jag inte klarade det. Så om hennes ansikte sett ut så många gånger förr.

Jag fattar inte hur hon kunde!?! Fattar hon inte att man måste förbereda sig noga mentalt? I alla fall måste jag det. Så arg som jag var då har jag nog aldrig varit förut.

Jag stog där och bara stirrade på henne. Sedan kom Tjejen ut, såg på mig med snälla och medlidsamma ögon. Jag såg argt på henne. Men jag var inte sur på henne, jag var bara rädd att om jag släppte arga blicken, skulle sprutan stickas in i mig. Tjejen förstod mig. Det gör hon alltid, fastän man inte säger ett ord. Skönt...

Som tur var fanns i det lilla hemska rummet intill en annan sköterska. Jag gick dit, satte mig på en stol och sa att jag snart skulle kunna ta den. Jag började hyperventilera... Jag förberedde mig mentalt, drog ett djupt andetag och sa "Okej, jag är beredd nu". Sedan tog hon den på mig, och det känndes som jag skulle svimma. Men, JAG KLARADE DET!

Nu är jag stolt. Tillåt mig att vara det en liten stund nu innan jag börjar oroa mig för nästa spruta för TBE...

Som ni förstår har jag en tor fobi för stick, nålar, sjukhu och allt om har med sådant att göra. Har ni det? Hur blir man av med eländet? Det är jättejobbigt och jag orkar inte oroa mig hela tiden. Att vara rädd tar muten ur en effektivare än något annat. Man blir så trött. Snälla, HJÄLP MIG!